Ursäkta mig!
+-
Herr Nilsson
Se vad som händer när man slänger plats i naturen! Jag menar inte att en apa skulle komma och äta det. Utan vilket djur som helst!
Inget att skriva om
Bakat
Min novell ( Doften av regn)
Jag satt på sängkanten och kollade ner på mina händer. Jag hörde hur rengnet samttrade mot fönstret. Jag visste det. Jag visste att det skulle regna och jag hade varit dum nog och sagt det till min mamma.
Man kanske kan säga att det började när jag var liten. Jag hade hatat regn. Och mamma har sagt att jag aldrig gick ut vissa dagar. Och på de dagarna regnade det. Mamma tyckte först det var roligt men efter ett tag blev hon orolig. Hon har alltid varit rädd för annorlunda saker. Hon bär tillexempel bara beiga, grå, svarta och vita kläder. Och när hennes dotter helt plötsligt känner på sig när det ska regna för hon en odertlig chock. Vissa dagar tvingade hon ut mig. Ibland låste hon in mig på mitt rum och ibland sa hon att jag inte fick tänka. Det var svårt. För det var inte någon tanke utan jag kände en doft av regn. Efter regn doftar det ju men jag känner en doft som gör att det pirrrar i hela kroppen. Jag gillar själva känslan men jag tycker inte om regnet. Jag tror det beror på att jag gick vilse med dagis en gång och när fröknarna hittade mig var jag dyblöt men det hade inte regnat men mamma sa att jag sagt att det regnande.
Åren gick och jag fyllde nio. Mamma hade då märkt att jag märkte av regn tydligare efter varje år som gick. Innan var det bara ibland jag hade rätt. Men vid nio-års ålder hade jag nästan aldrig fel. Mamma blev oroligare och ololigare, blekare och blekare. Hon försökte att inte visa det men jag såg det. Min mamma sa att jag borde gå till någon doktor. Men jag hade vägrat. Jag hade försökt med skol-syster men hon hade bara skrattat och sagt att det var en slump. Men en dag sa mamma att vi skulle på picknick. Vi satte oss i bilen och åkte iväg - åt fel håll. Plötsligt sa mamma att vi var framme. Vi var utanför ett stort vitt hus.
Mamma drog in mig. Tydligen hade hon till och med bokat tid. Vi fick genast komma in i ett rum. Läkaren frågade vad som var fel. När mamma tänkte svara satte läkaren upp handen och bad mig svara. "Inget, inget är fel" sa jag. Läkaren tittade på mamma.
"Min dotter känner på sig när det ska regna" sa hon. Läkaren tittade först på henne och sen på mig. Han hade en min som sa "ni är ju galna". Jag såg att mamma blev ledsen och sa "men det är inte så längre, tack så mycket i alla fall" jag drog med mig mamma ut ur rummet. När vi kommit till bilen frågade mamma om det var sant. Jag var nära att berätta sanningen men jag ville inte göra henne ledsen. "Ja, jag ljuger aldrig" sa jag och korsade långfingret och pekfingret bakom ryggen.
Det gick yttligare ett år. Jag hade inte sagt något om vädret på ett helt år och mamma hade fått färg i ansiktet. Hon var glad hon bakade, städade, jobbade, tog hand om mig och hon skrev på sin bok. Den handlade om ett barn som ville passa in men lyckades inte. Jag visste inte om hon andvänt mig eller sig själv som bakrund.
Min tretton-års dag var nog den värsta dagen i mitt liv. Min mormor, som var den ända släckten jag hade kvar, hade krockat på vägen till oss. Det sänkte stämmningen rejält mellan mamma och mig. Jag kände en annan känsla en sorg också. Nu pirrade det i hela kroppen och det kändes som ett moster bankade innuti mig. Jag blev yr och kände mig tvungen att berätta för min mamma. De lilla leendet som hon haft på läpparna var borta. Hennes blick blev mörk.
"Vi ska fira din födelsedagsfest utomhus, det är juli! det stod inget om regn i väderprognosen! Kom!" Hon drog in mig i huset och slog på datorn. Inget hände. Plötsligt blinkade allt till och slockande. Strömmen hade gått.
"Det är ljust ute, kom" hade mamma sagt. "Hämta kakorna så ska jag bara rätta upp stängslet, det har trillat" Jag gick in i huset och tog fram kakorna. Plötsligt såg jag ett starkt ljus sken. Men lika snabbt som det kom försvann det. Jag hörde ett skrik, ett förfärligt skrik som sedan tystnade. Jag sprang ut till mamma och jag hörde ett nytt skrik ett mycket ljusare och jällare. Det tog några sekunder innan jag förstod att det var mitt skrik.
Nu sitter jag i mitt rum hos fosterfamiljen. De är jätte snälla och säger att de ska adoptera mig. Jag blev glad över nyheten men jag vet inte om jag kommer att kunna skratta igen kanske inte ens le. Mamma dog. Det var inget jag kunde göra åt. Men om jag inte hade berättat om vad jag hade känt så skulle vi inte bråkat. Och då skulle det inte vara lika jobbigt. Fosterföräldrarna är över femtio men de har adopterat en liten flicka. Hon är ganska lik mig. Samma bloda hår och mörkbruna ögon. Det är ovanligt därför tar alla oss som syskon. Och jag gillar det för jag har aldrig haft något syskon.
Jag är nog ett olycksbarn. Annars skulle det aldrig ha hänt. Familjen Johansen, min fosterfamilj, hade left lyckligt och problemfritt tills jag kom. Självklart hade de märkt att jag inte gillade regn och åska men de såg att det var något annat. Tillslut fick de ur mig vad som tygnde ner mig.
De var bättre på att förstå mig än mamma och det känns sorligt men jag behövde någon som trodde på mig. Jag berättade när jag trodde att det skulle regna, åska, snöa eller blåsa. Jag hade lärt mig fler och fler väder-känslor. Men som sagt. Familjen var lycklig innan jag kom. Men en dag blev Clara, min låtsas-syster svårt sjuk. De tog med henne till läkaren och efter några utredningar berättade de att hon hade cancer. Jag förstod att de inte hade lika mycket tid åt mig då så jag berättade inte när det skulle regna eller snöa. Mats Johansen, min fosterpappa, ängnade ändå ganska mycket tid åt mig. Vi satt ofta och spelade kort på kvällarna. Men vi pratade inte om problem. Nora däremot, min fostermamma, brydde sig mest om Clara och jag förstod henne men när hon tog sig tid åt mig var det på allvar. Vi kunde prata då. Jag berättade om vädret och min klass.
Efter en månad blev jag adopterad av familjen Johansen. Jag var glad. Men inte över att få en familj, utan Clara var på bättrings vägen. Hon var oftare ute och hon orkade mer. Och Nora ängnade mer tid åt mig.
Det är hemskt att en fem-åring dör. Hemskare om det händer på hennes fem-årsdag.
Jag låg i sängen och tänkte på morgondagen. Jag hade köpt en nalle åt Clara. En gullig en. Men plötsligt hörde jag ett skrik och jag kände en hetta.
"Det brinner!" ropade Mats. Jag sprang upp ur sängen. Det första jag tänkte på var Clara. Hennes rum låg över mitt. Jag spran upp till henne och lyfte upp henne på ryggen. Det var fullt med lågor i hennes rum. Jag trodde hon sov men det visade sig att hon var avsvimmad av röken. Jag sprang med henne ner till trädgården och hittade hennes puls. Den var svag men hon hade en. Snart hörde jag sirener och fick se blå ljus. Hela familjen åkte till sjukhus för en kontroll. Nora hade skadat benet när hon snubblat över ett bord som brunnit men annars var Mats, Nora och jag okej. Men Clara, som var svag efter cancer låg fortfarande avsvimmad. Läkarna visste inte om hon skulle klara sig. Mats och jag åkte hem.
Hemma la jag mig i sängen och somnade. Mina dagar flöt på i ett töcken. Som att leva i en dimma. En natt drömde jag en dröm.
Drömmen började med att jag vaknade i sängen av att en bil åkte in på uppfarten. Jag kollade ut och fick se en sprallig tjej i lockigt blont hår. Hon skuttade omkring Nora och jag hörde mitt namn nämnas flera gånger. Jag sprang ner för att krama om henne.
Det skulle vara den bästa dröm jag haft om det nu inte var verklighet. Men jag var glad över att det var sant för annars skulle jag inte kunna krama henne just nu. Jag sa ju att det var hemskt när fem-åringar dör. Tur att inte Clara gjorde det.
//Vilma
Nalle Puh
Rött
